Ensam (är) måste vara stark

Det är så många som säger till mig  "Du är så stark" eller "Du är så modig, och gör så mycket spännande saker". Sen fortsätter de med att säga att de aldrig skulle våga, eller orka dra så mycket själva.

Men sanningen är den att som ensam måste man vara stark. Hur skulle det se ut annars, om jag inte gjorde de där sakerna själv som ni andra inte skulle göra själva? Jo, jag skulle sitta här och glo in i väggen, eller i bästa fall på tv. Visst är det mycket roligare att vara två när man gör saker, men om man nu inte ÄR två kan ju livet inte bara sluta för det. Det verkar som att framför allt kvinnor (trots att vi säger att vi kommit så långt i vår jämställdhet) behöver en man för att göra alla de där sakerna jag gör. Det är sorgligt ur två synvinklar. Dels att kvinnorna skulle vara så beroende av en man för att klara av saker. Men också att det faktiskt ska vara så tungt att behöva dra allting själv.

Ja, för det är just det. Är man ensam måste man dra allting själv. Man har liksom inget val. Jag måste ta alla beslut, köpa all mat, laga all mat, besiktiga bilen, städa, tvätta, diska, laga trasiga saker, åka till sortergården, betala alla räkningar, varav många är sådana som par normalt delar på. Jag måste bestämma själv vad jag ska göra på semestern, och hoppas på att någon vill dela åtminstone en liten del av mina upplevelser. Om jag vill ha en segelbåt får jag skaffa det själv. Jag kan ju inte sitta och vänta på att den rätte ska dyka upp. Det kan ju dröja många år, och det kan dessutom visa sig att han inte alls är intresserad av segling. Då har jag ju väntat förgäves. Men i mångas ögon är det starkt och modigt att skaffa båt själv som tjej. Varför skulle det vara annorlunda om man var kille? Vi står alla lika ensamma (och starka) när vi inte har någon att dela det med. Jag säger inte att det är roligare att göra allt själv. Tvärtom, det är faktiskt jättetråkigt, men som sagt, jag kan ju inte sluta leva bara för att jag är själv. Och alla de där måste-sakerna måste också göras, och det är bara jag som gör dem i mitt hushåll (ja, katten hjälper ju inte direkt till).

Sen var det det där med maten. Jag brukar laga goda middagar till mig själv. Ja, jag tycker faktiskt att jag är värd det. Några säger "Men det är ju så tråkigt att laga till sig själv, och att äta själv". Ja, men ju ÄR jag ju själv. Skulle det göra livet roligare om jag bara åt en macka, eller kokade mig ett paket nudlar, dag efter dag. Visst även där är det ju roligare om man är två. Men jag tycker inte man behöver grotta ner sig i ett träsk av snabbmakaroner och ketchup och vältra sig i sin ensamhet när man inte har någon att dela måltiden med. Jag njuter ju av god mat!!!! Och jag tycker jag är värd att få äta god mat, även om jag sitter själv med min tallrik.

När man jobbar mycket och sent finns det några som säger "Men var glad att du inte har några barn". Jag tycker verkligen synd om dessa människor som  helt enkelt verkar ångra att de skaffat barn, som ser det som en belastning när de kommer hem att det står en femåring där med öppna armar och kräver deras kärlek. Det finns en del som säger att de är avundsjuka på min frihet. Frågan är, skulle ni vilja byta ut denna sk frihet mot det liv ni har. Tänk efter; Vill ni tvingas vara starka hela tiden? Man slipper visserligen konflikter i hemmet, men man får nog med konflikter med sig själv. Du slipper slåss om fjärrkontrollen, men sitter där själv framför tv-n. Du slipper för fet eller för saltad mat, men du får själv alltid se till att det står mat på bordet. Du slipper vara oenig om vart ni ska på semestern, men du får hoppas på att någon har lust att dela några dagar av din semester, åka själv på semester, eller helt enkelt sitta hemma och glo.

Det är klart att det finns stunder då jag tycker det är jättskönt att vara själv. Ingen som lägger sig i, och jag kan styra mitt liv och mina tider precis som jag vill, ja nästan i alla fall. Det finns ju liksom jobb och sociala sammanhang man ska passa in i. Det kan absolut vara skönt att vara själv också. Men om jag fick välja, skulle jag välja att slippa att alltid behöva vara stark på egen hand, ha någon att luta mig mot, och få hjälp av, om så bara i de små sakerna, som att t.ex. plocka bort disken.

Jodå, ensam är stark. Man måste ju vara det om det ska bli något av ens liv och om man inte ska bli som Astrid Lindgren skriver "bara en liten lort".