Ensam (är) måste vara stark

Det är så många som säger till mig  "Du är så stark" eller "Du är så modig, och gör så mycket spännande saker". Sen fortsätter de med att säga att de aldrig skulle våga, eller orka dra så mycket själva.

Men sanningen är den att som ensam måste man vara stark. Hur skulle det se ut annars, om jag inte gjorde de där sakerna själv som ni andra inte skulle göra själva? Jo, jag skulle sitta här och glo in i väggen, eller i bästa fall på tv. Visst är det mycket roligare att vara två när man gör saker, men om man nu inte ÄR två kan ju livet inte bara sluta för det. Det verkar som att framför allt kvinnor (trots att vi säger att vi kommit så långt i vår jämställdhet) behöver en man för att göra alla de där sakerna jag gör. Det är sorgligt ur två synvinklar. Dels att kvinnorna skulle vara så beroende av en man för att klara av saker. Men också att det faktiskt ska vara så tungt att behöva dra allting själv.

Ja, för det är just det. Är man ensam måste man dra allting själv. Man har liksom inget val. Jag måste ta alla beslut, köpa all mat, laga all mat, besiktiga bilen, städa, tvätta, diska, laga trasiga saker, åka till sortergården, betala alla räkningar, varav många är sådana som par normalt delar på. Jag måste bestämma själv vad jag ska göra på semestern, och hoppas på att någon vill dela åtminstone en liten del av mina upplevelser. Om jag vill ha en segelbåt får jag skaffa det själv. Jag kan ju inte sitta och vänta på att den rätte ska dyka upp. Det kan ju dröja många år, och det kan dessutom visa sig att han inte alls är intresserad av segling. Då har jag ju väntat förgäves. Men i mångas ögon är det starkt och modigt att skaffa båt själv som tjej. Varför skulle det vara annorlunda om man var kille? Vi står alla lika ensamma (och starka) när vi inte har någon att dela det med. Jag säger inte att det är roligare att göra allt själv. Tvärtom, det är faktiskt jättetråkigt, men som sagt, jag kan ju inte sluta leva bara för att jag är själv. Och alla de där måste-sakerna måste också göras, och det är bara jag som gör dem i mitt hushåll (ja, katten hjälper ju inte direkt till).

Sen var det det där med maten. Jag brukar laga goda middagar till mig själv. Ja, jag tycker faktiskt att jag är värd det. Några säger "Men det är ju så tråkigt att laga till sig själv, och att äta själv". Ja, men ju ÄR jag ju själv. Skulle det göra livet roligare om jag bara åt en macka, eller kokade mig ett paket nudlar, dag efter dag. Visst även där är det ju roligare om man är två. Men jag tycker inte man behöver grotta ner sig i ett träsk av snabbmakaroner och ketchup och vältra sig i sin ensamhet när man inte har någon att dela måltiden med. Jag njuter ju av god mat!!!! Och jag tycker jag är värd att få äta god mat, även om jag sitter själv med min tallrik.

När man jobbar mycket och sent finns det några som säger "Men var glad att du inte har några barn". Jag tycker verkligen synd om dessa människor som  helt enkelt verkar ångra att de skaffat barn, som ser det som en belastning när de kommer hem att det står en femåring där med öppna armar och kräver deras kärlek. Det finns en del som säger att de är avundsjuka på min frihet. Frågan är, skulle ni vilja byta ut denna sk frihet mot det liv ni har. Tänk efter; Vill ni tvingas vara starka hela tiden? Man slipper visserligen konflikter i hemmet, men man får nog med konflikter med sig själv. Du slipper slåss om fjärrkontrollen, men sitter där själv framför tv-n. Du slipper för fet eller för saltad mat, men du får själv alltid se till att det står mat på bordet. Du slipper vara oenig om vart ni ska på semestern, men du får hoppas på att någon har lust att dela några dagar av din semester, åka själv på semester, eller helt enkelt sitta hemma och glo.

Det är klart att det finns stunder då jag tycker det är jättskönt att vara själv. Ingen som lägger sig i, och jag kan styra mitt liv och mina tider precis som jag vill, ja nästan i alla fall. Det finns ju liksom jobb och sociala sammanhang man ska passa in i. Det kan absolut vara skönt att vara själv också. Men om jag fick välja, skulle jag välja att slippa att alltid behöva vara stark på egen hand, ha någon att luta mig mot, och få hjälp av, om så bara i de små sakerna, som att t.ex. plocka bort disken.

Jodå, ensam är stark. Man måste ju vara det om det ska bli något av ens liv och om man inte ska bli som Astrid Lindgren skriver "bara en liten lort".

Ville bara säga att nu kan du lyssna på mig på http://www.myspace.com/558854811/music

SNART KOMMER TOMTEN

SNART KOMMER TOMTEN!

Vi svenskar handlar julklappar för 6000 kronor/person i snitt. Då har man även räknat in bebisar. 6000 kronor!!! Det finns väldigt många som bara handlar för ett par hundralappar. Jag tror de flesta gör det, men det måste ju innebära att några handlar för - VAD DÅ?

540 miljarder per år handlar bara svensken julklappar för.

Var detta verkligen meningen med julen?

Tänk om vi i stället skulle ge 6000 kramar till våra nära och kära. Skänka 6000 till ett barnhem i Rwanda. Sända 6000 goda tankar till de som behöver det. Skriva under 6000 dokument om att släppa samvetsfångar fria. Ta 6000 steg om dagen. Plocka 6000 blommor till 6000 krigshetsare för att skapa fred. Hjälpa 6000 tanter över gatan. Ge jobb till 6000 arbetslösa.

Återigen. Jag tycker det känns helt horribelt att det läggs ut sådana enorma summor på något som alla bara tycker att man "borde". Och det är svårt att gå mot strömmen. Det är alltid någon som blir sur, och då måste alla haka på pengaslösandet. 540 miljarder kronor!!!!

Tänk vad man skulle kunna lägga till fattiga kulturarbetare, skolor, sjukvård, forskning, snöröjning m.m. Men det är klart, ingen vill släppa ifrån sig sina egna pengar, men allt ska bara finnas för oss.

Jag tycker det är dags att tänka över vad som är viktigt att göra med våra pengar. Inte slänga bort dem på sådant som ens nära ändå säljer på blocket sen.

GOD JUL

Låt alla få gå sin egen väg

Jesus förkunnade kärlek, och de kristna förkunnar hat. Hur har det kristna budskapet kunnat vridas och bli så fel?

Vad Jesus var ute efter är det nog inte många som ifrågasättter. Han var ute efter att förkunna kärlek. Vad jag förundras över är hur väldigt många kristna har lagt beslag på hans ord och tycker sig besitta rätten att bestämma vad som är kärlek och inte, och att de genom detta kan känna sånt hat. Mina ord, Min kärlek, Mitt sätt att leva, Min sexuella läggning, Min tro och Min övertygelse är den enda rätta. De som inte lever och tror som jag är en böld. Men var det inte kärlek som Jesus förkunnade. Vad är då kärlek? Kanske inte att älska alla, men att respektera allas rätt till sina tankar, tro och kärlek. Hur kan människor (kristna) fördöma och skicka hatbrev till homosexuella t.ex? Det de homosexuella känner är också kärlek. Vem har ensamrätt på kärleken? Vem kan hävda att ens egen kärlek är mer äkta än någon annans? Och framför allt, hur kan det skapa sådant hat mot dem vars kärlek inte är som ens egen?

Nu vet jag att det är långt ifrån alla kristna som missbrukar Jesus ord och vilja. Jag är inte själv troende, men har många vänner som är det. De är alla goda människor och medborgare som respekterar andras sätt att tro och leva. Det är när vi börjar komma till fundamentalisterna som det börjar bli väldigt svårt för mig. Varje kristen som inte kan respektera en annan människas sätt att vara, eller som sätter sig själv högre än andra, borde gå tillbaka och fundera över Jesus budskap. Jag som icketroende kan leva efter det. Hur ska det då vara så svårt som troende att leva efter det? Och jag tycker att så fort man börjar få ensamrätt på den enda äkta tron- då är man fundamentalist.

Det samma gäller i krig. Hur kan människor kriga i Guds namn? Hur kan människor i båda sidorna av kriget säga att de har Gud på sin sida; Samma Gud? Jag såg på tv i kväll, och då framkom det att de flesta krig som sker i Kristi namn sker- ja, just det- mot andra kristna. Inte mot muslimer eller hinduer eller andra religioner, utan mot andra kristna. Man krigar för att de inte tror "rätt". Katoliker krigar mot protestanter o.s.v. De delar samma grundtro, men slåss om vem som utövar religionen på "rätt sätt". Är inte detta bara för sjukt? Att folk har en helt annan religion är ok. Det är så långt borta och konstigt. Men när någon nästan tror som jag, men inte riktigt, då har de FEL!! Och jag ska slå in sanningen i skallen på dem. Men det är väl inte sanning kyrkan håller på med. Det är väl -TRO?

Jag vet att jag kan ha annorlunda åsikter om saker och ting, men jag respekterar andras sätt att vara, att tro och leva, så länge det inte skadar någon annan. Jag har inte rätt att lägga mig i hur någon annan vill leva, så länge de själva och omgivningen mår bra av det.

Låt alla få gå sin egen väg.

Sjukvårdsreformen i USA

Så har den ÄNTLIGEN gått igenom. Sjukvårdsreformen i USA.

Jag har bara så svårt att förstå att det skulle vara sånt motstånd mot att få igenom den. Men det är väl lite samma tema som mitt förra inlägg. Varför hjälpa någon annan, när man kan bry sig om sig själv.

Det intressanta i USA är att det ofta är samma människor som är emot allmän sjukvård, som sedan håller på med välgörenhet. Det är väl på sätt och vis förståeligt. Om jag måste betala skatt till att hjälpa en fattig syns det ju inte att jag gjort något. Det blir kanske bara en tv mindre hemma, men ingen ser att jag gjort en insats. Om jag däremot håller på med välgörenhet kan jag ju visa upp vilken god och fin människa jag är. Många amerikaner säger sig vara goda kristna som hjälper andra. Men tro mig, jag har bott där och sett det med egna ögon, och dessutom fört många vilda diskussioner. Åtminstone i södern, som är väldigt konservativ. Men jag tror dock inte det är unikt för södern i USA. Det är ju bara att titta på motståndet som förts mot sjukvårdsreformen.

Ett av argumenten i motståndet är att enskilda människor inte får bestämma över sin sjukvård. Jag förstår inte ens argumentet. De som idag har sjukförsäkring kommer ju även framöver att ha samma möjligheter, och tro mig, pengarna kommer föra dem före andra i kön. Men man vill inte ge andra samma möjlighet (eller ens någon möjlighet) att få hjälp när de behöver. Hur kan man tänka så egoistiskt? Just det ja, jag måste ju betala med lite skatt. Ingen funderar ju på vad alla krig som de för kostar.

Ett annat argument är att det är ett kommunistiskt förslag. Ja, om man ser att hjälpa en människa i nöd som kommunistiskt, är det kanske det. Men hur var det då med välgörenheten? Då är ju den kommunistisk också. Eller ligger skillnaden i om man kan visa upp att man hjälper någon eller ej. När ingen ser att jag hjälper är jag kommunist. När någon ser att jag hjälper är jag en god kristen!

Det viktiga är alltså inte vad man har gjort, utan om det syns att man gjort det.

Jag kommer ihåg en diskussion jag hade med min samhällskunskapslärare där jag bodde i USA. När jag berättade om hur sjukvården fungerar i Sverige trodde han inte på mig. Han tyckte det lät som en utopi; att alla som behöver får hjälp. -Men om det är så, varför flyttar då inte alla till Sverige, sa han. Ja, det undrade jag också.

Men i slutändan var det ju ändå det goda som segrade. Tänk att ändå rättivisan får segra till slut. Och varför ska jag egentligen bry mig om vad som händer i USA? Varför är de så viktigt vad som händer där? Ändå är jag så glad idag, att det land som kallar sig för världens största demokrati äntligen ger alla en chans att kunna vara en del av samhället.

Hjälp den som ligger

Så har det hänt som jag man inte tror händer. På väg hem från en tråkig fest ser jag två tjejer som hjälper en dam upp som har ramlat. Jag stannar och frågar om de behöver hjälp. Den ena tjejen säger tacksamt ja, då hennes buss går snart. Jag återkommer strax till det som man inte tror ska hända.

Damen i fråga, som är 70 år, är mycket berusad och har slagit sig illa i ansiktet och handen. Vi funderar på att kalla på ambulans men är tveksamma. Hon pratar ändå med oss och vill inte ha hjälp utan säger att hon måste hem till sina katter. Vi tittar på såret i pannan och undrar om det måste sys, men det har slutat blöda. Jag säger till damen att vi ska hjälpe henne hem om hon kan gå själv. Det visar sig att hon kan det, men behöver lite stöd, framförallt över gatan och på isfläckarna. Väl hemma hos henne ser jag att det lyser hos en granne. Jag ringer på och ber honom komma och hjälpa till. Framför allt för att han ska kunna titta till henne nästa morgon. Vi hjälper damen med att tvätta av ansiktet och ge henne tre stora glas vatten, och stannar tills vi känner oss säkra på att hon klarar sig själv. Hon får visa att hon själv kan resa sig ur soffan och gå runt i lägenheten. Allt gott så långt. Och grannen tittar ju till henne i morgon också.

Vad är det då man inte tror ska hända? Jo, den andra tjejen som hjälpte till sa att när hon och hennes kompis sett damen ligga och var på väg dit, var det säkert tio personer som bara gick förbi. Hur är detta möjligt? Hur kan någon låta en gammal människa ligga skadad på trottoaren precis vid busshållplatsen mitt i vintern- utan att ingripa? Klockan tolv på natten!!!!

Såg inte busschauffören vad som hände? Struntade han i det? Vad har hänt med medmänskligheten? Är vi verkligen så upptagna bara av oss själva, att det inte ens finns tid att hjälpa en gammal skadad människa mitt i vintern?

Jag blir rädd när jag tänker på vad nutiden gör. Idag handlar det bara om att lyckas själv och inte om att ställa upp för andra. Inte ens en människa i nöd. Men när vi själva behöver hjälp, då kräver vi att den bara ska finnas där.

Kom genast att tänka på det gamla slitna, men goda uttrycket; " Det du vill att andra ska göra för dig, det ska du göra för dem".

Korruption

Har tänkt på att människor som är korrupta har en förmåga att alltid unvika frågor och att klara av att hantera sanningen.

Såg t.ex. ett inlägg i Uppdrag granskning där man framställer omega 3-tabletter från fiskeri i VästSahara, skickar tabletterna till Sverige, och låter befolkningen i VästSahara svälta. Till varje burk omega 3 krävs 600 fiskar. Det är olagligt och oetiskt, men men genom att gömma sig bakom andra länder och hitta kryphål vet inte svensken vad ursprunget är. Under hela programmet försökte reportrarna få kontakt med ansvariga, men de "hade inte tid", ville eller kunde inte svara på frågor. Eller så skickade de någon som inte var ansvarig som sa att de inte visste något. När de i slutändan lyckas prata med någon ansvarig, säger han att han inte gillar deras metoder. D.v.s. att ta fram sanningen.

Detta är ju bara ett i raden av inslag som Uppdrag granskning, Kalla Fakta eller liknande program eller personer gör. Det som är gemensamt är att alla de som är korrupta inte vill stå för det de gör. De kan tjäna massor av pengar, men är inte människor nog att ta sitt ansvar, eller vara ärliga med vad de gör. Varje gång någon blottar sanningen försöker de smita undan.

Kanske är det även så med oss människor som inte är korrupta ekonomiskt sett. Det finns folk som vägrar att prata med en annan. I nästan alla fall beror det inte på att den andra personen är en elak människa, utan att man själv inte vågar blotta sitt rätta jag. Den andra personen har kanske upptäckt sanningen om en, och rädslan för att han/hon ska blottlägga mer, gör att man i stället projicerar sina egna problem på den andre. Och vad är det som är så farligt med sanningen. Vi är alla olika med brister och styrkor.

Summan av kardemumman. Har man rent mjöl i påsen behöver man inte springa och gömma sig. Att också klara av att be om ursäkt är stort. Alla kan göra fel och alla gör fel, men ju starkare man är desto lättare är det att be om ursäkt för de felen man gör.

Du som inte vågar bemöta den kritik du får, tänk till. Det kanske inte ar den som kritiserar som har fel. Är du osäker, eller tycker att du har rätt, ta då upp ämnet till diskussion. Har du ett rent samvete, klarar du av en öppen diskussion.