Sjukvårdsreformen i USA

Så har den ÄNTLIGEN gått igenom. Sjukvårdsreformen i USA.

Jag har bara så svårt att förstå att det skulle vara sånt motstånd mot att få igenom den. Men det är väl lite samma tema som mitt förra inlägg. Varför hjälpa någon annan, när man kan bry sig om sig själv.

Det intressanta i USA är att det ofta är samma människor som är emot allmän sjukvård, som sedan håller på med välgörenhet. Det är väl på sätt och vis förståeligt. Om jag måste betala skatt till att hjälpa en fattig syns det ju inte att jag gjort något. Det blir kanske bara en tv mindre hemma, men ingen ser att jag gjort en insats. Om jag däremot håller på med välgörenhet kan jag ju visa upp vilken god och fin människa jag är. Många amerikaner säger sig vara goda kristna som hjälper andra. Men tro mig, jag har bott där och sett det med egna ögon, och dessutom fört många vilda diskussioner. Åtminstone i södern, som är väldigt konservativ. Men jag tror dock inte det är unikt för södern i USA. Det är ju bara att titta på motståndet som förts mot sjukvårdsreformen.

Ett av argumenten i motståndet är att enskilda människor inte får bestämma över sin sjukvård. Jag förstår inte ens argumentet. De som idag har sjukförsäkring kommer ju även framöver att ha samma möjligheter, och tro mig, pengarna kommer föra dem före andra i kön. Men man vill inte ge andra samma möjlighet (eller ens någon möjlighet) att få hjälp när de behöver. Hur kan man tänka så egoistiskt? Just det ja, jag måste ju betala med lite skatt. Ingen funderar ju på vad alla krig som de för kostar.

Ett annat argument är att det är ett kommunistiskt förslag. Ja, om man ser att hjälpa en människa i nöd som kommunistiskt, är det kanske det. Men hur var det då med välgörenheten? Då är ju den kommunistisk också. Eller ligger skillnaden i om man kan visa upp att man hjälper någon eller ej. När ingen ser att jag hjälper är jag kommunist. När någon ser att jag hjälper är jag en god kristen!

Det viktiga är alltså inte vad man har gjort, utan om det syns att man gjort det.

Jag kommer ihåg en diskussion jag hade med min samhällskunskapslärare där jag bodde i USA. När jag berättade om hur sjukvården fungerar i Sverige trodde han inte på mig. Han tyckte det lät som en utopi; att alla som behöver får hjälp. -Men om det är så, varför flyttar då inte alla till Sverige, sa han. Ja, det undrade jag också.

Men i slutändan var det ju ändå det goda som segrade. Tänk att ändå rättivisan får segra till slut. Och varför ska jag egentligen bry mig om vad som händer i USA? Varför är de så viktigt vad som händer där? Ändå är jag så glad idag, att det land som kallar sig för världens största demokrati äntligen ger alla en chans att kunna vara en del av samhället.